Ecstasy, även känt som MDMA (3,4-metylendioximetamfetamin), är en syntetisk kemikalie ursprungligen utvecklad av det tyska läkemedelsbolaget Merck år 1912. Det skapades som en mellanprodukt vid syntes av andra kemikalier och var inte avsett att användas direkt som läkemedel. Det var först under 1970-talet som den amerikanske kemisten Alexander Shulgin återupptäckte MDMA och dess psykoaktiva egenskaper.
Under 1970- och 1980-talet användes MDMA i terapeutiska sammanhang, särskilt inom psykoterapi. Det ansågs vara ett hjälpmedel för att förbättra kommunikation och empati mellan patienter och terapeuter. Under samma tid började MDMA också användas som en partidrog, vilket ökade dess popularitet bland allmänheten.
På grund av ökande missbruk och rapporter om biverkningar, beslutade USA:s Drug Enforcement Administration (DEA) att narkotikaklassa MDMA år 1985. Detta ledde till att det i stort sett försvann från den terapeutiska miljön och blev betraktat som en farlig narkotikaklassad substans. Sedan dess har MDMA varit narkotikaklassat i de flesta länder, inklusive Sverige, och dess användning är förbjuden både inom medicin och för rekreationellt bruk.
MDMA återfinns i urinscreening 3-4 dagar efter intag.
Den centralstimulerande effekten ger:
- Ökad pupillstorlek
- Syn- lukt och hörselintryck ökar
- Ökat självförtroende
- Lustkänsla
- Ökad sexlust
- Minskad aptit
Mer negativa effekter:
- Huvudvärk
- Hallucinationer
- Psykoser
- Hyperaktivitet och mani kombinerat med bristande omdöme ökar risken för tragiska händelser
Vid längre tids intag ses även:
- Utmattning
- Ångest
- Nedstämdhet
- Irreversibla skador på serotonerga bansystem vilket leder till medicinskt svårbehandlade depressioner
- Negativ påverkan på minne- och inlärningsförmåga
Symtom på akut överdosering:
- Stora pupiller
- Hyperaktivitet
- Hypertoni
- Hjärtrusning
- Tremor
- Agitation
- Aggressivitet
- Konfusion
- Hallucinationer
- Epileptiska kramper
- Uttalad hyponatremi till följd av vattenintoxikation (obs: hjärnödem)
- Njursvikt till följd av rhabdomyolys
Beroende på patientens symtom kan patienten behöva vård inom antingen psykiatrin (ev. LPT) eller intensivvård (ffa vid samtidig feber och muskelrigiditet).